Guess whos back! 

När hjärtat är trasigt så finns det ingenting som kan laga det. Jag plågar mig själv, tittar på klipp ifrån din begravning och tårarna rinner. Det gör så ont, så ont. Alla runt omkring tror att det är bra, det har gått ett år, det är bra. De fattar inte, fattar ingenting. Det blir aldrig bra för en bit fattas mig, en bit av mitt hjärta som aldrig kommer att läka, aldrig växa ihop. Den biten är för evigt borta.

 

Varför, varför, varför? Jag hatar den andra bilen, hatar att ni gick bort. Vi hann inte ens säga hej då. För alla andra är ni streck i statistiken över offer i trafiken, för oss är ni ovärderliga. Oavsett vad, så kommer det inte bli bra och det är det som gör ont. Att inse att ni inte finns, det kommer alltid vara ett sms eller ett samtal som saknas på födelsedagar och högtider. Ditt nummer finns kvar i min telefonbok, jag vill bara ringa dig, få höra din röst, prata med dig i långa samtal som vi alltid gjorde förut.

 

Jag hatar livet, hatar att livet togs ifrån dig.

Såren finns kvar år efter år

Utåt sett verkar man glad

Men insidan rispas som av ett rakblad

Det kommer aldrig att bli detsamma igen

Ni är inte med oss, ni är i himmelen

Vi går omkring med krossat hjärta

Ingen kommer någonsin förstå min smärta

Jag vill bara vara glad och lycklig igen

Sakta inser jag att smärtan har blivit min vän

Finns alltid med mig likt en skugga som följer mig

Gud, hur ska jag kunna förlåta dig?

Jag ser hur M funderar och funderar och sedan säger han:

Jag vill att Simba ska vara nere med oss igen. Jag ska ta en jättehög stege och klättra upp till himlen och ta med honom ner igen. 

Någon gång då och då går jag in här och läser om det som har varit.. Det som var så bra och då vi alla var lyckliga. Glädjen sprudlade och det fanns inga bekymmer. Tänk att jag har känt så, känt lycka och glädje, känna livslust och motivation att stiga upp på morgonen. Tänk att det kan ändra sig så snabbt.

 

Vi lever fortfarande i en mardröm, kan det verkligen vara sant? Varför, varför, varför? I sorgens stund tror man att alla ens närmsta vänner ska sluta upp och stötta dig men i sorgen skingras folket undan. Folk gömmer sig bakom skuggor och väntar på att vi ska komma över sorgen. Det de glömmer är att sorgen aldrig försvinner, vi lär oss bara leva med den. Sorgen kommer aldrig försvinna precis på samma sätt som minnet av dem aldrig kommer att försvinna.

 

Jag är så arg på livet, arg på Guden som jag inte ens tror på, när ska det ta slut? Knivar i ryggen, hemsketer, sjukdomar och olyckor har blivit en vardag, en vardag som vi måste lära oss att acceptera fastän det gör så ont. Det gör så in i helvete ont. Du som jag såg upp till, vände på klacken och gick, lämnade mig med ett sårat hjärta. Och du som jag älskade av hela mitt hjärta, som jag gav hela mitt liv till, du krossade mitt hjärta och lämnade mig ensam kvar. Och Gud, gud som tog tre personer ifrån oss och lämnade oss med tomma hjärtan.

När man drabbas av riktig smärta står man i valet och kvalet mellan att tro på en Gud eller att inte tro alls. Vissa finner tröst i religionen och urskiljer svaren i religionen, varför? hur? hur kunde det hända? vad är anledningen till det inträffade? Starkt, anser jag. Starkt att i ens svåraste stunder ändå hålla fast vid något så abstrakt, något så luddigt utan några som helst vetenskapliga bevis. Kanske är det de som väljer bort religionen som är de svaga, de som tar den lätta vägen istället för den svåra? Det är kanske lättare att bara slänga bort en religion då man inte ser svaren, förstår logiken eller förstår hur det fungerar. Kanske måste man istället få ett konkret svar, se bevis, se det vetenskapliga för att förstå?