...
Tiden läker inga sår
Såren finns kvar år efter år
Utåt sett verkar man glad
Men insidan rispas som av ett rakblad
Det kommer aldrig att bli detsamma igen
Ni är inte med oss, ni är i himmelen
Vi går omkring med krossat hjärta
Ingen kommer någonsin förstå min smärta
Jag vill bara vara glad och lycklig igen
Sakta inser jag att smärtan har blivit min vän
Finns alltid med mig likt en skugga som följer mig
Gud, hur ska jag kunna förlåta dig?
Tankar hos ett barn
Idag var jag med lilla M. Han vänder sig mot mig och säger att Simba är i himlen med Gud. Simba är en hund som blev påkörd av en bil.
Jag ser hur M funderar och funderar och sedan säger han:
Jag vill att Simba ska vara nere med oss igen. Jag ska ta en jättehög stege och klättra upp till himlen och ta med honom ner igen.
...
Alla säger att det kommer bli bättre, att jag ser piggare ut och att det är kul att jag är tillbaka. Det dom inte vet är att jag sakta går sönder inombords. Smärtan tar kål på mig, ensamheten tränger sig in i mitt huvud och förstör mig. Det kommer inte bli bättre, aldrig. Det handlar bara om att vi lär oss att leva med sorgen. Ju mindre sorg man utifrån ser, desto mer förstörd är man på insidan.
Att inse faktum
Någon gång då och då går jag in här och läser om det som har varit.. Det som var så bra och då vi alla var lyckliga. Glädjen sprudlade och det fanns inga bekymmer. Tänk att jag har känt så, känt lycka och glädje, känna livslust och motivation att stiga upp på morgonen. Tänk att det kan ändra sig så snabbt.
Vi lever fortfarande i en mardröm, kan det verkligen vara sant? Varför, varför, varför? I sorgens stund tror man att alla ens närmsta vänner ska sluta upp och stötta dig men i sorgen skingras folket undan. Folk gömmer sig bakom skuggor och väntar på att vi ska komma över sorgen. Det de glömmer är att sorgen aldrig försvinner, vi lär oss bara leva med den. Sorgen kommer aldrig försvinna precis på samma sätt som minnet av dem aldrig kommer att försvinna.
Jag är så arg på livet, arg på Guden som jag inte ens tror på, när ska det ta slut? Knivar i ryggen, hemsketer, sjukdomar och olyckor har blivit en vardag, en vardag som vi måste lära oss att acceptera fastän det gör så ont. Det gör så in i helvete ont. Du som jag såg upp till, vände på klacken och gick, lämnade mig med ett sårat hjärta. Och du som jag älskade av hela mitt hjärta, som jag gav hela mitt liv till, du krossade mitt hjärta och lämnade mig ensam kvar. Och Gud, gud som tog tre personer ifrån oss och lämnade oss med tomma hjärtan.
