Och så var det det här med hundar. Jag tycker inte om hundar nu, jag tyckte inte om dem igår och jag kommer banne mig inte att tycka om dem imorgon. Vet inte vad jag ska tycka och tänka när jag samtalar med folk om deras hundar. De pratar om sina hundar som familjemedlemmar, om hur de gör allt för sina hundar och att de inte kan tänka sig ett liv utan de där hundarna. Har vi människor blivit så känslokalla att vi älskar hundar mer än vi älskar våra medmänniskor? Ska man tycka synd om de individer som är så ensamma att hunden är deras enda sällskap. Kag vet inte, jag blir bara arg. Arg över hur jävla naiva människor kan varar, de spiller tårar över sina jäkla hundar medans ansra spiller tårar över mänsklig saknad. Vilken jäkla värld vi lever i, mänsklig kärlek har fått allt mindre utrymme i vårt trångsynta samhälle. Istället har husdjur och materiella ting tagit en allt större plats. I'm out