Jag minns det så väl, det var den 24:e april 2011 och jag befann mig i Malmö. Några kilometer bort hade alla bosnier i hela Skåne samlats på en klubb i Helsingborg för att se på Dino Merlins uppträdande. Jag åkte dit med Micke och Robert och hade fjärilar i magen. Det var en grej som jag har velat göra i flera år och jag var så nära min dröm. Jag var nojjig, trodde inte att det var sant, var rädd att Micke inte skulle komma in p.g.a åldersgränsen eller att jag inte skulle bli insläppt för att jag inte var tillräckligt "balkan". Ni vet den där känslan när man är så sjukt nära en dröm och sedan vill man inte tro på det eftersom rädslan över att bli besviken tar överhand.

Vi kom in på klubben, kollades oss omkring och såg ingen Dino. Tiden gick och spänningen steg.. Helt plötsligt stod han där! Dino, min älskade Dino. Dino, min idol som inte ens vet om att jag finns. Lite absurt att man kan tycka om någon så mycket utan att personen ifråga har den minsta aning om vem man själv är. Känslan av att se honom stå på scen, känslan av att stå i all-starskor och trasiga jeans bredvid balkantjejer i stilettklackar och lyssna på honom sjunga, känslan av att inte förstå ett smack av det han sjunger, den känslan är obeskrivlig.

Vi trängde oss fram och stod plötsligt längst fram. Jag ville se min Dino. Dino sjöng och vi njöt. Helt plötsligt vänder Dino sig mot mig och sjunger, rakt in i mitt hjärta. Han ser mig och jag ser honom, våra blickar möts och jag småler. Dino vet att jag finns, mission completed.