Läste en artikel på na.se idag om en ung man vid namn Rasmus. Rasmus kunde inte sova, han fick sömntabletter från vårdcentralen under ett års tid. Dessa tabletter ska endast tas under max fyra veckor, inte mer, då det kan leda till självmordstankar. Förra året, när Rasmus var 24 år gammal, tog han sitt liv. Tabletterna som skulle få honom att sova fick honom att sova, en vila som ska komma att vara för evigt. Den svenska sjukvården rycker på axlarna och Rasmus är nu ett streck i statistiken, ett streck för den svenska sjukvården men ett sår i hans anhörigas hjärtan, ett sår som aldrig kommer att försvinna eller läka bort.

Fallet har ramlat mellan stolarna, lätt hänt enligt dem. Skandal enligt mig. En människa ber om hjälp och får hjälp, dock hjälp som senare ska komma att förstöra inte bara hans, utan hans anhörigas liv. Att arbeta med så viktiga frågor och inte brinna för det man gör får förödande konsekvenser. Att se på människor som ett streck i statistiken är inte under några omständigheter bra. Jag spyr sakta över bitterfittor som arbetar på viktiga ställen och inte har någon medkänsla eller något engagemang. Jag spyr på svenska sjukvården som låtit detta hända och jag spyr på svenska rättssystemet som låter pedofiler gå fria. Vem är jag att klaga? Ingen egentligen men jag har lärt mig att sköta mitt jobb, visa förståelse för mina medmänniskor och vara tacksam för det jag har. Jag slänger in handduken och lägger mig.