Någon gång då och då går jag in här och läser om det som har varit.. Det som var så bra och då vi alla var lyckliga. Glädjen sprudlade och det fanns inga bekymmer. Tänk att jag har känt så, känt lycka och glädje, känna livslust och motivation att stiga upp på morgonen. Tänk att det kan ändra sig så snabbt.

 

Vi lever fortfarande i en mardröm, kan det verkligen vara sant? Varför, varför, varför? I sorgens stund tror man att alla ens närmsta vänner ska sluta upp och stötta dig men i sorgen skingras folket undan. Folk gömmer sig bakom skuggor och väntar på att vi ska komma över sorgen. Det de glömmer är att sorgen aldrig försvinner, vi lär oss bara leva med den. Sorgen kommer aldrig försvinna precis på samma sätt som minnet av dem aldrig kommer att försvinna.

 

Jag är så arg på livet, arg på Guden som jag inte ens tror på, när ska det ta slut? Knivar i ryggen, hemsketer, sjukdomar och olyckor har blivit en vardag, en vardag som vi måste lära oss att acceptera fastän det gör så ont. Det gör så in i helvete ont. Du som jag såg upp till, vände på klacken och gick, lämnade mig med ett sårat hjärta. Och du som jag älskade av hela mitt hjärta, som jag gav hela mitt liv till, du krossade mitt hjärta och lämnade mig ensam kvar. Och Gud, gud som tog tre personer ifrån oss och lämnade oss med tomma hjärtan.