När hjärtat är trasigt så finns det ingenting som kan laga det. Jag plågar mig själv, tittar på klipp ifrån din begravning och tårarna rinner. Det gör så ont, så ont. Alla runt omkring tror att det är bra, det har gått ett år, det är bra. De fattar inte, fattar ingenting. Det blir aldrig bra för en bit fattas mig, en bit av mitt hjärta som aldrig kommer att läka, aldrig växa ihop. Den biten är för evigt borta.

 

Varför, varför, varför? Jag hatar den andra bilen, hatar att ni gick bort. Vi hann inte ens säga hej då. För alla andra är ni streck i statistiken över offer i trafiken, för oss är ni ovärderliga. Oavsett vad, så kommer det inte bli bra och det är det som gör ont. Att inse att ni inte finns, det kommer alltid vara ett sms eller ett samtal som saknas på födelsedagar och högtider. Ditt nummer finns kvar i min telefonbok, jag vill bara ringa dig, få höra din röst, prata med dig i långa samtal som vi alltid gjorde förut.

 

Jag hatar livet, hatar att livet togs ifrån dig.