Jag går in här ibland för att skriva av mig i tomma inter och slås av att mitt hjärta gör lika ont som senast jag var här. Ensamheten äter upp mig inifrån och sorgen tar över mitt liv. Jag vill inte vara ledsen, vill vara glad, vill att någon ska vara glad för min skull, ha någon att ringa och prata med, berätta om framstegen för men ni finns inte. Ni som stod mig närmast. Hatar att der blivit såhär.