Jag kliver på bussen, Jaana kör. Om ni inte vet vem det är så ska ni få veta att det är Sveriges trevligaste busschaufför, genom världshistorien. Nästa gång jag träffar henne ska jag ge henne en kram.

Jag satte mig på bussen och stirrar rakt fram, där sitter en snygg kille. En kille som skulle kunna plats i Americas Next Top Model fast för killar, en sån där kille som inte vet om att han är snygg. Do you get it? Jag stirrade på honom ett tag och tankarna for iväg. Helt plötsligt hör jag en tant prata polska med sitt barnbarn, började stirra på dem under deras djupa konversation. Deras fina samtal avbröts av att en ung tjej, med så smala ögonbryn att man behövde förstoringsglas för att se de, började prata hej vilt om hur jobbigt det var med hennes två barn. Hennes samtal hördes av alla i hela bussen fram tills att tjejen mittemot mig börjar ringa sina samtal. Hon blandade svenska med engelska och italienska och jag ville bara be henne hålla käften. Inte nog med det, det satt en iman bredvid mig och antecknade massa konstiga saker på ett papper.

Där satt jag, mitt i smeten. Jag visste inte om jag skulle kolla på den snygga killen, lyssna på den polska konversationen, erbjuda tjejen en ögonbrynspenna eller be tjejen mittemot mig hålla sig till det enda språket hon kunde behärska, svenska. Det blev en soppa och jag fick panik men så hände det ultimata, Jaana tar mikrofonen och hälsar alla resenärer välkomna ombord på buss nummer 4 mot Mellringe och önskar oss alla en trevlig helg.

Cirkeln var sluten, min till en början helevets-resa avslutades med en varm hälsning från Jaana, min idol.