Skulle skjutsa Micke till Statoil för att köpa bindor och Ipren. Mitt i natten begav vi oss dit, Micke i snobben-tofflor och jag i Orre-boll och mammas oversize kofta. Väl framme i kassan ser jag ett bekant ansikte, eller jag trodde det var bekant. Han var så otroligt lik en kille som gick i vår högstadieklass och jag stod och funderade på om det var han. Till slut frågade jag vad han hette och Voila, det var han!

Jag har inte sett honom sen vi slutade 8:an på högstadiet och det känns som en evighet sen. Satt sedan och fnittrade åt det i bilen och Micke tyckte jag var konstig. Men på ett sätt kände jag mig som en karaktär i Solsidan som träffar på en klasskamrat efter en väldans massa år.

Det är som sagt de små sakerna i livet som gör det.