Så idag, en mycket speciell dag, närmade jag mig målet, jag blickade upp mot mitt mål och tänkte att det är banne mig nu eller aldrig, antingen gör jag detta idag eller så skiter jag i det totalt. Med stora och bestämde steg närmade jag mig mitt mål medan solens strålar lös rakt in i mina ögon, jag fick kisa med ögonen för att kunna se vägen framför mig. Mitt mål blev större och större ju närmare jag kom.

När jag stod framför mitt mål andades jag med djupa andetag och koncentrationen var på topp, jag kikade på den första delen av målet och funderade hur jag bäst skulle klara av detta och hur jag skulle få ut så mycket som möjligt av min upplevelse.

Jag tog ett steg och var uppe, jag tog några till och var halvvägs, jag tog ytterligare några steg och jag hade avklarat mitt mål. Jag har nu gått över Tybble-bron för första och sista gången i mitt liv och jag mår så jävla mycket bättre.