Min älskade kusin dedikerade ett inlägg till mat, det gav mig inspiration att skriva om min stora passion här i livet.
Gud gav mig en gåva, han gav mig gåvan att inte känna mättnad. Efter att ha växt upp i ett kök, bland stora kastruller tog jag steget in i den tuffa branschen aka branschen-som-alla-äldre-syrianer-hatar-och-ändå-jobbar-de-inom-branschen. Jag lärde mig mycket och lärde mig framförallt att våga exprimentera och smaka nya saker.

För 10 år sedan jagade min storasyster mig med frysta fiskar för att skrämma upp mig, jag grät varje gång och fick panik så fort jag såg fiskar. När folk pratade om skaldjur fick jag kväljningar och ville bara springa ut, så illa var det eller så messig var jag. Men så en dag, rörde jag ihop en skagen-röra på jobbet, den godaste skagen-rörab ever tydligen. Jag kände suget, jag ville smaka trots att ingridienser som jag tidigare varit livrädd för. Jag tog en sked och smakade och jag var frälst.

Idag är jag en all-ätare som älskar allt ifrån musslor till mammas gröt. Att resa handlar inte om att sola och bada, det är inte det du kommer att komma ihåg om 50 år när du sitter på verandan i gungstolen och blickar ut mot havet. Det handlar om de smakupplevelser du tar med dig, känslan av att stå utomhus i ett vintrigt Australien och äta grillad kängurufilé eller känslan av att äta en mexikansk burrito på ett litet hak i Wroclaw eller att äta pizza i lösvikt i utankanten av Rom.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jag vet inte, vill bara förmedla min kärlek för mat.