Jobbade till 19.00 och var mest sur för att jag missade 18.55 bussen. Jag traskade ut från kontoret, efter att ha ställt allt i ordning (pennorna ska ligga på rätt plats och inget skräp får ligga kvar) och ställde mig för att vänta på bussen. Bussen var sen som vanligt och jag klev på där framme för att ladda på mitt urladdade busskort och gissa vad som lyste upp min vardag!

Jaana körde bussen. Samma Jaana som jag skrivit om tidigare och är världens bästa busschaufför. Hon gör mig glad efter en hemska dag på jobbet och får mig att skratta. Det är berikande att möta vissa människor som lyser upp andras vardag.

Jag satte mig ner, typ längst fram. Jag sätter mig alltid längst fram när hon kör bussen för att lyssna på hennes uppmuntrande ord till alla resenärer. När jag närmar mig min busshållsplats börjar jag fundera... Borde inte någon lysa upp Jaanas vardag? Borde inte hon få några uppmuntrande ord? Jag funderade länge på om jag skulle gå fram eller inte, hur jag skulle gå fram och hur jag skulle formulera mig för att inte låta som en psykopat.

Jag steg nervöst fram och frågade om en busstabell. Jag behövde inte ens en busstabell men det kändes bättre att fråga efter en sån för att öppna upp för en dialog. När hon räckt mig en tabell så sa jag:

- Vet du vad, du är den bästa busschauffören som finns. Du är alltid så trevlig och det uppskattas verkligen.

Hon lös upp och berättade om hur hon älskar sitt jobb och att hjälpa oss resenärer. Hon tackade så mycket för de fina orden och avslutade det hela med:

- Dina ord värmer.

Jag är så nöjd, en sån enkel gärning kan lysa upp någon annans dag. Hon är min favoritbusschaufför och nu vet hon om det. Hon gör mig nöjd och nu fick jag min chans att visa min tacksamhet. Nu är vi typ kvitt...