Du föds i Sverige, ett land där det talas svenska och det finns en svensk kultur. MEN! Du föds av föräldrar födda i ett annat land, ett land med en helt annan kultur och ett helt annat språk, ibland kanske 3 olika språk.

 

Du föds som sagt i Sverige, växer upp i ett hem med en annorlunda kultur och ett annat språk. Du går till ett dagis där språket som talas är svenska och den svenska etiken och moralen råder. Konstigt? Ja, redan som barn utsätts du för det här med dubbla sociokulturella identiteter. När du är hemma är och talar du på ett visst sätt, när du är på dagis är det helt andra visor. Dubbla sociokulturella identiteter kanske inte syns lika tydligt på barn som på ungdomar eller vuxna.

 

Tänk dig att barnet blir ungdom, går i svensk grundskola. Det ungdomen lär sig hemma går inte alltid ihop med det som ungdomen lär sig i skolan, hur ska personen då handskas med dessa dubbla budskap? Att tvinga en ung individ att anamma dubbla identiter är inte alltid klokt.

 

Jag är 25 år, uppvuxen i en syriansk familj, gått i svensk grundskola och tagit examen från Örebro Universitet. Utifrån sett en "vanlig" person men när jag förklarar min syrianska bakgrund och vår kultur och våra syrianska normer tappar folk hakan. Bor du fortfarande hemma? Kan du inte hålla hand med din pojkvän på stan? Måste ni trolova er för att ens få synas tillsammans? Fastän man VILL göra något är det inte ALLTID det går, vår kulturella bakgrund går den sociala identitet vi har skapat genom skola, jobb och vänner.

 

Folk undrar varför jag är förvirrad, nu vet ni varför.

 

 

För mer än 20 år sedan så var det vår lägenhet som brann och det var vi som fick flytta in hos farmor och farfar. Inatt var det i Varberga det brann och nu är det dags för farföräldrarna att flytta in hos oss. Lite lustigt det där med hur historien alltid återupprepar sig, dock tar den sig nya former och egenskaper.

 

Vi har genomgått både första och andra världskriget, vad väntar härnäst? Lever vi i ett ständigt krig där självmordsbombare tar allt större plats, folk tvingas fly för sin religisa, politiska eller sexuella läggning? Kan man säga att vi lever i kriget?

 

 

På väg hem ser jag en ung tjej som sitter under trädet. Löven är alldeles gula och hon sitter nedanför med sin cykel parkerad bredvid sig. Vad gör hon? Varför sitter hon där? Är hon ledsen? Ska jag fråga henne vad som har hänt?

 

Tusen frågor snurrar runt i mitt huvud tills det slår mig: hon kanske inte behöver må dåligt för att sitta ensam under ett träd. Hon kanske är världens lyckligaste eller precis har vunnit på lotto.

 

Dömer vi de som går emot samhällets normer? Är de "udda" personerna konstiga eller är de "vanliga" människorna konstiga som enbart går efter samhällets normer? Vem är det som säger att han eller hon som vågar sticka ut egentligen sticker ut. I han eller hennes värld kanske det är alla andra som sticker ut för att vi inte är som den udda personen.

 

 

Satt på bussen på väg hem från jobbet (fuck länstrafiken btw, alltid sena) och iakttog två vänner i 13-årsålderna som stod och diskuterade. Den ena killen frågade den andra:

 

- Brukade ni gå ut och leka när du gick på dagis?

 

Killen svarade:

 

- Ja, såklart. Varför undrar du det?

 

Varpå den ena killen sa:

 

- Visste du om att på vissa dagis så får barnen läsplattor för att leka med? De behöver knappt gå ut och leka.

 

Tanken slog mig. Jag är 25 år, relativt ung i mångas ögon dock en ogift pensionär i andras. Tänk vad samhället går framåt, jag är glad att jag växte upp i ett samhälle där man lekte med kulor, tyckte om att leka ute, sprang på olika kalas och hade oplockade ögonbryn. Jag gjorde min ögonbrynsdebut när jag gick i 9:an, jag handlade kläder på H&M eller Kappahls barnavdelning när jag var barn.

 

Då, men bara då, så fanns det en skillnad mellan barn och vuxen.

 

Nu? Gränserna är raderade. Jag står och väntar på bussen och känner doften av rök, kollar till höger och ser en flicka, max 15 år, stå och röka. Jag återgår till mina dagdrömmar men jag kan inte slita mig från tanken:

 

Vart fan tog barndomen vägen?